Förbehandlingsprotokoll för jord- och sedimentprover

Önskad provstorlek: 1 g

Minsta provstorlek: 200 mg

Sediment är partiklar av organiskt och oorganiskt material som ackumuleras med tiden och sedimenterar på botten av vattendrag, såsom floder, sjöar, hav eller andra flytande miljöer. Sediment kan innehålla material såsom sand, silt, lera och förmultnande organiskt material. Sedimentprover kan dateras med hjälp av flera fraktioner: makrofossil, bulkfraktion, humin och humussyra. 

Sediment kan innehålla makrofossil - bevarade rester (t.ex. träkol, växter, skal), som kan vara synliga. Makrofossil ger de mest exakta radiokarbondateringarna när de är en del av sedimentbildningen. Det kan dock vara svårt att skilja mellan ursprunglig deposition och yngre inträngande material (t.ex. rotbitar, insektsdelar, frögömmor). Kol, bland olika makrofossiltyper, föredras på grund av dess särprägel, vilket minskar sannolikheten för förväxling med yngre material.

När makrofossil inte finns tillgängligt blir koldatering i bulk den dominerande metoden. Datering av kol i bulk lämpar sig bäst för sediment som är väl begravda, övertäckta, ostörda (t.ex. torvsediment) och har lägre kolhalt. Den kemiska beredningen omfattar syrabehandling (1 M HCl) (70 °C). av provet och torkning i pH=3-lösning.

Att föredra att datera humin- eller humussyrafraktionen kan vara fördelaktigt i vissa situationer, men specifika platsvariabler gör det svårt att ge universella riktlinjer. I detta fall behandlas proverna med hjälp av standardmetoden för syra-bas-syra (ABA). Proverna behandlas med en sekvens av 1 M HCl (70 °C), destillerat vatten, 0,1 M NaOH (70 °C), destillerat vatten (tills lösningen är färglös) och därefter 1 M HCl (70 °C). För att erhålla den baslösliga fraktionen behålls de kasserade bastvättarna och surgörs så att humussyrautfällningar faller ut, vilka sedan tvättas med vatten och torkas.

Innan du skickar provet rekommenderar vi att du tittar här, för att se hur ditt provs resultat kommer att se ut i dateringscertifikatet.